HISTORIK
Skorstensfejarna - en gammal yrkesgrupp
Skorstensfejarna är en gammal yrkesgrupp. Redan Magnus Eriksson nämner vikten av sotning i stadslagen från 1300-talet. Behovet av sotning har funnits sedan medeltiden, då skorstenar började användas för att leda eldstädernas rök ur husen.

Bostäderna våra förfäder bodde i bestod av en stuga där man eldade mitt på golvet. Man lutade vedträn mot en stor sten, skor-stenen (skor betyder stödja) och det bildade underlag för eldhärden. Därav namnet skorsten. Röken från elden steg upp mot ett rökhål i taket, den s.k. Ljoren eller Ljuren, genom vilken röken sökte sig ut i det fria. Ofta fylldes rummet med rök och avlagringar satte sig på väggar och tak, vilket föranledde uttrycket ”sotad ås”. För att skydda sig mot röken byggde man så småningom upp en mur i brösthöjd av gråsten runt eldhärden.

Senare kom den öppna härden att bli en öppen spis med härtill hörande rökgång eller pipa. Rökgången var stor och placerad rakt ovanför spisen och sotavsättningen blev därför minimal. Men även mycket värme försvann ut genom rökgången. För att slippa att ”elda för kråkorna”, täckte man skorstensöppningen med en lucka. Spjället var uppfunnet och värmen kunde behållas i boutrymmet under natten. Spjället var, liksom rökkanalen, i början utfört av trä och ibland blev det för varmt och det började brinna. Dessutom blev sotbeläggningen i rökkanalen kraftigare i och med spjällets tillkomst och sotet måste avlägsnas.

Det toppmonterade spjället blev snart ett minne blott och ersattes av "vippspjället" som placerades i nedre delen av rökkanalen varmed man mer effektivt kunde reglera hastigheten på rökgasen under eldning. Rökkanalernas area blev då dessutom mindre.

För att kunna bibehålla goda dragförhållanden och för att minska brandfaran måste spis och pipa sotas regelbundet. Innan några verkliga yrkesmän uppträdde utfördes sotningarbetet av Rackaren, som var Bödelns hjälpare.

Rädslan för soteld var stor. Husen var uppförda i trä och en soteld kunde, speciellt där bebyggelsen var tät, vara liktydig med katastrof. Även Stockholms slott (Tre kronor) och Karlbergs slott hade ju båda brunnit ner på 1500-talet, troligen på grund av soteld (brandorsak tros vara ”elak” skorsten). Kungen anställde egna slottssotare för sotningen på de kungliga slotten I Stockholm anställdes stadssotare, då man fått erfara att soteldar var en stor risk och orsaken till många av de förödande stadsbränder som härjat i Stockholm sedan medeltiden.

Tyska skorstensfejare invandrade så i slutet av 1500-talet för att bli pionjärer och för att starta upp en helt ny yrkesgrupp här i Sverige - Skorstensfejaren.

Den förste skorstensfejare som möter oss i gamla handlingar är Hans Räf, som omtalas 1625, då han erhöll 5 daler för utförd sotning av 22 skorstenar.

Redan under mitten av 1300-talet fick vi vår första brandstadga. De kungliga slotten fick sina egen sotare. På 1600-talet blev sotningen föreskriven i städernas kommunala brandordningar. Dessa innehöll lokalt utformade bestämmelser om sotning och brandsyn och om brandsläckningsväsendet. I slutet av 1600-talet började tyska skorstensfejare inkallas till Sverige för att etablera sig som skorstensfejare i sotningsdistrikt och för att lära ut yrket till svenska gesäller och lärlingar.

Skorstensfejarna tillsattes och stod under uppsikt av den lokala polismyndigheten och fick aldrig bilda något yrkesskrå. Ansvaret för sotningen låg i begynnelsen på fastighetsägaren, men genom kontrakt kunde ansvaret överföras på skorstensfejaren, vilket blev regel.

Från 1923 års brandstadga överfördes ansvaret direkt på skorstensfejaren och fastighetsägaren befriades från ansvaret. Denna brandstadga gällde obligatoriskt för rikets städer. För landsbygden infördes bestämmelserna successivt genom lokala brandordningar och lagskrevs 1962 som ett obligatorium.

På 1700- och 1800-talen var det vanligt med unga gossar i sotningsväsendet. Under dessa århundraden skulle skorstenarna sotas genom att ”stigas” och ”faras” invändigt och sotet borstas eller skrapas bort. För detta rekryterades ofta ”små och viga gossar”, icke sällan barnhusbarn, som lärlingar. Enligt lag gällde ”husbonderätten” för mästaren, som kunde vara mycket sträng mot sina anställda. Behållningen för gossen var att han fick en yrkesutbildning, som gav tryggad framtid.

Skorstensfejarna är hantverkare och har som sådana varit organiserade i likhet med andra hantverksyrken. År 1897 bildades Sveriges Skorstensfejaremästareförening, som 1915 ändrade namn till nuvarande Sveriges Skorstensfejaremästares Riksförbund.

Se mer historik på Sveriges Skorstensfejaremästares Riksförbunds hemsida.

Notiser i Norrköpings Tidningar och ÖF
1850
Enligt Kungl Maj. nådiga förordning av den 28 maj 1830 hvilken bestämmer att kakelugnar minst en gång om året skola ränsas och som tjänligaste tidpunkten nu är inne så får jag anhålla det stadens respektive husägare som äro boende i norra kvarteret äro gode till mig därom tillsäga ju förr dessdå hellre innan den kallare årstiden inträffar som försvårar arbetets verkställande.

C. G. Tiller
Skorstensfejaremästare
Mjölnare Eriksson gård på vester.
Notis i Norrköpings Tidningar 6/12 1852
Till förekommande af eldsolyckor erinras om att Poliskammaren funnit gott stadga vite Tre R:dr 1 sk B:ko hvartill den gör sig förfallen som efter kl. 9 om kvällen och före kl. 4 om morgonen utan tillstånd av Politie-Borgmästaren begagnar sig af eldning i annat än bostadsrum och kök.
1864
Undertecknad skorstensfejare har flyttat från Kakelugnsmakare Ekmans Gård till Målare Strömstedts gård 34 Knäppingsborgsgatan.
O. W. Johansson

skfm_o_w_johansson.jpg (6757 bytes)
O. W. Johansson
Skorstensfejaremästare i Norrköping

Notis i Norrköpings Tidningar 25/10 1871
Obehaglig belägenhet
I lördags tilldrog sig den händelsen, att en hos skorstensfejaren, Johanssons anställd lärling, då han skulle begifwa sig genom en skorsten, tillhörande ett hus wid Skepparegatan här i staden, på ett eller annat sätt fastnade i densamma och kunde hwarken komma upp eller ned. Förskräckt började han ropa på hjelp. Hans på taket ännu befintliga kamrater nedfirade till honom den med ett lod behängda linan, hwilken han likväl icke kunde fatta, tillföljd deraf att händerna fastnat på så sätt, att han icke kunde göra bruk af desamma. En murare efterskickades, och som wår sotare icke kunde komma ut ur sin kritiska belägenhet, måste skorstenen sönderhuggas, hwarefter gossen, något så när helskinnad, kröp fram i dagsljuset.
Notis i tidningen - Avisering av sotning
I vår goda stad som i mycket bär prägel av storstad råder ännu i dag en gammal plägsed som tyder på småstad. Det är när stadens skorstensfejare bebåda sin ankomst för att förrätta sitt lovliga värv. Litet var av oss har säkerligen hört det ökända, infernaliska tjut och oljud som ”murren” presterar i våra trappuppgångar, i portgångar och inne på gårdarna då han upphäver sin röst och skriker ”Sotas i mooorrrrron”. Skriket är så pass högljutt att det icke blott och bart kan skrämma barn, utan nervösa, klena och sjuka kunna skrämmas och taga allvarlig skada. Bort med dessa gamla indiantjut och fram för modernare sätt att kungöra sotning i våra hem.
Fritz Julius Liljegren - Skorstensfejaremästare i Norrköping
f. 1843-01-02, Pro Patria (barnbördshus) i Adolf Fredriks församling, Stockholm
d. 1913-05-26, S:t Olai, Norrköping

Fritz Julius Liljegren, skorstensfejaremästare i NorrköpingFritz Julius var barnhusbarn N:o 474, född utom äktenskapet av ”moder 20 år”, troligen Julia Amalia Liljefeldt. Han intogs i Barnhuset 1843-08-08 mot en avgift på 100 Riksdaler Banco. De fyra första åren av sitt liv var han utackorderad till en änka i Danderyd, Lina Stina Westerberg, f. 1797 och änka efter en nämndeman Lindström. 1847 flyttar Fritz Julius till Stockholm och en mamsell Maria Christina Hellin ( f. 1788-02-04) på ”inlösarens begäran” (troligen modern). Mamsell Helling är 1844 skriven på Regeringsgatan 43 i Jakobs församling och uppges vara ”sockerbruksförsäljerska”. Som inneboende har hon Julia Amalia Liljefeldt, som troligtvis var Fritz Julius moder. 1848 flyttar han vidare till ”enkefru Liljefeldt” i Klara församling. Detta är en ingift moster till Fritz Julius.

Tolv år gammal 1853-08-10, skrivs han ut från Barnhuset och blir lärling hos en skorstensfejaremästare Martin Johan Braun (f. 1805-04-23) på Regeringsgatan 84 med ett årligt underhåll på 16 Riksdaler Banco fram till 1857-01-01. Fritz Julius kallar sig här för Lundgren. Först efter konfirmationen 1859 bytte han namn till Liljegren, då han inte längre fick ha moderns efternamn. Han följer med Skfm Braun i flera flyttar till minst 1860. Hos Skfm Braun är han till c:a 20 års ålder.

1864 har Fritz Julius flyttat till Malmö och finns som lärling hos en ”brandmästare Werner” i Sankt Petri församling. Han stannar i Malmö till 1867-02-15 då han åter flyttar till Stockholm. Redan efter 4 månader flyttar han vidare till Norrköping där han återfinns 1867-06-11. Norrköping blir sedan hans hemvist resten av livet.

1868-04-05 gifter sig Fritz Julius med Hulda Eugenia Lindström (f. 1849-02-13 i Södertälje) vars far, Carl Gustav Lindström, var skorstensfejare i Södertälje. 1868-1873 är de mantalsskrivna i S:t Olai församling, Kvarteret Pokalen. 1873-1895 är han skriven på Kvarteret Saxen. Hustrun Hulda Eugenia dör 1874-04-28.

1875-12-19 gifter Fritz Julius om sig med Augusta Wilhelmina Karlsson (f. 1851-07-27 i Ö Eneby). Fram till 1899 bor de på Broddg 44. År 1899 flyttar de till Kvarteret Musköten med adress Sandgatan 44-46, där de bor till 1912. Då flyttar de till Kvarteret God Vän, där Fritz Julius dör 1913-05-26.

Karl Julius Liljegren, skorstensfejaremästare i NorrköpingFritz Julius fick 3 barn i första äktenskapet med Hulda Eugenia:

  • Julia Carolina Eugenia (f. 1868-06-5, d. 1871-03-17)
  • Fritz Herman Rudolf (f. 1869-10-08, d. 1901-05-05)
  • Karl Julius (f. 1871-06-27, d. 1943 i Norrköping)
    Skorstensfejare som flyttar till Malmö och sedan blir ”brandtmästare” i Sölvesborg. Sedemera återvänder han till hemstaden Norrköping där även han, liksom sin far, blir Skorstensfejaremästare.

I andra äktenskapet med Augusta Wilhelmina fick han ytterligare 8 barn:

  • Gustaf Harald Julius (f. 1877-03-30, d. 1940)
  • Signe Amalia Elvira (f.1879-04-08, d. 1918-10-18)
  • Helga Anna Vilhelmina (f. 1879-04-08, d. 1880-06-04)
  • Henrik Edmund (f. 1880-11-16, d. 1968-12-13)
    Färgmästare
  • Robert Julius (f. 1882-03-30, d. 1943-11-14)
  • Helga Julia Vilhelmina (f. 1884-01-06)
  • Gerda Gustafva Vilhelmina (f. 1886-06-06, d. 1941)
    Sjuksköterska
  • Gustav Leontius (f. 1888-06-18, d. 1972-03-17)
    Kapten, Gymnastikdirektör, Gymnastikinspektör

[Källa: Bengt Eriksson, Linköping, artikel i Diskulogen nr 84, 2009-03]

Cyklande skorstensfejare Sotaren Knut Valfrid Schegel
Den gamle sotaren Knut Valfrid Schegel
Cyklande skorstensfejare en solig vårdag på 1890-talet.
[Källa: Skorstenfejaryrket i Sverige av C-G Anderberg]
Den gamle sotaren Knut Valfrid Schegel, som var aktiv ännu vid 75 års ålder.
[Källa: Skorstenfejaryrket i Sverige av C-G Anderberg]
Norrköpingssotare förr
  
(se bilderna i större format på sidan BILDER)